Du bad mig inte stanna. Du visade mig med varje handling, varje tystnad, varje val du gjorde — att det inte fanns plats för mig där du var.
Så jag lyssnade. Jag gick min väg.
Det konstiga är att det var det bästa du någonsin gav mig.
För när man tvingas gå sin väg slutar man vänta på någon annans tillåtelse att leva. Man slutar krympa sig för att passa in. Man slutar be om ursäkt för att man tar plats.
Och plötsligt — utan att man förstår hur det hände — så är man på väg någonstans på riktigt.
Inte för att man ville. Utan för att man blev tvungen.
Och det visar sig att det är precis samma sak.
Så tack. Inte för att du var snäll — det var du inte. Utan för att du lärde mig att min väg är min. Och ingen annans.
/ZitaZoo