Ingen säger det högt.
Alla låtsas vara snälla, förstående.
Så här, när man som jag suttit så många år som jag gjort nu. Så har jag förstått att det handlar om ointresse att se och förstå andra.
Om man som jag gör nu, tar upp detta då får man höra, nej så är det inte.
Men det är exakt så här det är, jag vet jag lever det.
Du sitter där. Mitt i rummet. Och plötsligt är du… borta, synligt borta.
Folk tittar inte bort. De tittar igenom dig. Som om du är glas. Eller luft. Eller en kvarglömd kundvagn. Ironiskt, eftersom jag bokstavligen tar mer plats än innan.
Elrullstolar är inte direkt diskreta eller små. Ändå lyckas folk köra in i mig i mataffären som om jag materialiserades ur tomma intet. Ingen illvilja. Bara total frånvaro av registrering, osynligt borta, var det eller?
Det är en märklig känsla att bli osynlig när man är som mest synlig på hela stället, där alla stirrar som om du är en mupp men ändå är du osynlig.
Och om jag inte är ensam? Då händer nästa magiska trick du kan tänka dig.
Folk pratar inte med mig. De pratar om mig. Med personen bakom eller framför. Bredvid. Över huvudet på mig.
“Vad vill hon ha?”
“Behöver hon hjälp?”
Som när jag precis kommit tillbaka till Gotland 2022, då står jag på en av dom stora matbutikerna i Visby i kassan.
Framför mig en man i medelåldern. Bakom mig en kvinna i 60 års åldern. Mannen titta på kvinnan och börja tala om mig som jag inte fanns.
Kvinnan titta på honom och svara allmänt som om jag inte fanns.
Jag lätt dom kasta några meningar till varann sen avbröt jag och fråga om jag stod i vägen, för dom verkade ju känna varann.
Då sa mannen chockerande vad kan du prata. Ja, svara jag skulle jag inte kunna det.
Jag frågade igen om jag stod i vägen till mannen. Då svara han så otrevlig du är.
Då började jag skratta och sa. Okey så det du just gjorde det va trevligt tycker du, eller?
Han började stamma ut ett svar då avbröt jag och sa.
Nu skall jag vara otrevlig är du beredd. Sen tala jag om för honom vilken skitstövel han var. Här vill jag påpeka att jag älskar att få vara snäll. Detta är inget jag gillar.
Då vart har röd i ansiktet och gick sin väg. Kvinnan bakom började skratta och sa förlåt jag skulle sagt i från. Jag gör det nästa gång. Blev nog bara så paff.
Här hade jag kunnat svara att hon gjorde det samma som mannen, men då hade jag redan tagit all energi och get upp.
Jag sitter där. Vaken. Talbar. Fullt fungerande hjärna.
Men tydligen tog rullstolen även rösten. Och autonomin. Och rätten att svara på frågor om mitt eget liv.
Det är då barnifieringen kickar in. Tonläget. Orden. Den där rösten man använder till små barn och husdjur.
“Jaaaha, ska vi ut och åka lite idag då?”
Till mig. En vuxen kvinna.
Hade de sagt så om jag stod upp?
NEJ, Självklart inte.
Men sitta ner = mental ålder fem.
Du kan ha erfarenhet, intelligens, historia, kompetens. Allt nollställs. Ett hjälpmedel och vips – du är nu bara konstigt gulliggullig. Och dum. IGEN; en mupp helt enkelt. Allt detta samtidigt. Det är så imponerande kombination, tycker jag.
Och någonstans där, i samma ögonblick, försvinner också din sexualitet.
Japp du läser rätt. Inte för att den är borta – utan för att den blir otänkbar.
Tabu, fel.
Som om kroppen slutade vara mänsklig och blev ett objekt och ett projekt.
Ett vårdobjekt, ja det var ett bra ord.
Ett “stackars henne” med frågor som; Hur skulle hon kunna ha knu**a.
Så konstigt det låter och skratt bakom ryggen.
Ja detta har jag faktiskt hört bakom min rygg. Det var två unga tjejer som sa. Killarna dom hade med sig skämdes.
Jag kunde inte låta bil, så jag vände rullstolen och titta på dom. Sen titta jag på den ena killen, den jag såg var mest talför så började jag flirta med honom.
Han förstod vad jag höll på med så han svarade. Att se dessa tjejer tappa ansiktet det var så kul. För sånt här är jag så trött på.
För det ända jag har i huvudet är tänk dom som inte kan svar och prata för sig. Skall dom stå ut med detta.
Ord som; Stackars människor har inte begär.
De vill inget.
De längtar inte.
De är inte attraktiva, kåta, nyfikna, levande.
De ska vara neutrala. Avkönade. Snälla. Tysta. OCH allt nedlåtande du kan komma på.
JAG HAR ALLT DET DÄR, ALLA DESSA KÄNSLOR OCH BEGÄR.
FÖR JAG ÄR SOM DU, MÄNNISKA...
Samtidigt antar folk att du är fattig. Det är märkligt hur snabbt en el rullstol blir = ekonomisk misär i folks huvud. Socialfall. Medlidandet kommer före respekten.
“Har du någon som kan hjälpa dig vännen?”
Vännen, du är inte min vän brukar jag tänka.
“Hur klarar du dig?” Hur klarar du dig svarar jag i huvudet, men orkar inte svara på dumheter.
Frågan är aldrig vem är du.
Frågan är hur överlever du ens denna misär.
Att jag skulle kunna vara självförsörjande, bygga företag, skapa något stort – det går inte riktigt in. Det passar inte narrativet i människors mänskliga praxis.
Rullstol ska vara slutstation. Inte plattform och absolut inte en kvinna i medelåldern. Då är man nästan död och bör hålla tyst.
Och när någon gör något helt normalt – håller upp en dörr, flyttar undan en stol – då förväntas jag vara absurt överjordiskt tacksam. Som om jag ska börja gråta av lycka. Om jag inte gör det? Då är jag otacksam. Svår. Bitter.
Men att ha sammankomster där man kommer in med en rullstol eller att det finns toaletter där en rullstol går in. Det är svårt, när på omöjligt.
Detta är absolut och måste;
Du får absolut inte ha gränser.
Du får absolut inte säga nej.
Du MÅSTE vara tacksam. Alltid. annars är du... Inget värd.
Och gud förbjuder att du dessutom är kompetent. För då blir det riktigt obekvämt. Allt du säger ifrågasätts. Allt du kan ifrågasätts.
“Kan du verkligen…?”
“Hur ska du klara det när du…?”
“Är du säker på det...?”
Elrullstolen blir bevis på inkompetens.
Du måste bevisa dig ALLITD ALLA gånger om och om igen – och ändå räcker det inte.
Men jobba gratis? Absolut det är ett måste. Annars är du besvärlig. Och besvärliga funktionsnedsatta kvinnor är det sista folk vill ha i sin närhet.
Samtidigt förväntas du vara inspirerande. Det är komiskt. Jag existerar inte längre för att leva mitt liv – jag existerar för att få gående människor att känna tacksamhet över sina ben. Jag handlar mat. “Så inspirerande!” Jag lever. “Vilken kämpe!”
Men om jag är trött? Sur? Neutral?
Mänsklig?
Då blir folk besvikna.
“Jag trodde du var så positiv…”
Du får inte vara människa. Du ska vara ett objekt som man kan ställa bort när man inte har tid eller vill kännas vid.
Och alla problem du har – ALLA – reduceras till rullstolen. Jobb, relationer, ekonomi, liv sexuallivet. Det är alltid samma svar.
“Ja men det är ju svårt när man…” Skulle man ha någon vän, då får den höra, “stakars dig som får göra så mycket, hon kan ju inget själv.
Men jag gjorde allt själv och det såg INGEN.
Som om jag inte längre är komplex. Som om allt jag är kan sammanfattas i ett hjälpmedel.
Till slut händer det. Du slutar vara ett namn.
Du blir “hon i elrullstol”.
Inte Zita.
Inte person.
Utan en kategori.
Och det mest absurda av allt?
Jag förväntas alltid behöva hjälp.
Men när jag faktiskt ber om hjälp – då finns ingen där.
GUD förbjuder igen om jag då inte klarar mig själv, då är jag omöjlig, besvärlig och skall dra åt helvete rent utsagt.
Det här är verkligheten när du hamnar i rullstol som vuxen.
Du förlorar inte ditt värde för att du förändrades.
Du förlorar det för att andras blick på dig gjorde det.
Och det värsta?
De tror de är snälla.
De tror de hjälper.
De tror medlidande är kärlek.
Det är det inte.
Det är dehumanisering förklädd till omtanke.
Och ja.
Jag bygger mitt värld från min rullstol ändå.
För jag måste, för jag är ingen i andras liv.
Allt detta gör jag för mig och mina barn den dagen dom blir fria. Inte för att inspirera någon.
Utan för att jag vägrar försvinna. Vägrar vara tyst, för tänk på alla dom som inte vågar säja -Hej du, jag är här.
Kram till alla som behöver -ZitaZoo