Låt mig räkna detta.
Tre miljoner kronor. Två årslöner. Det är vad det kostade mig att lita på och försöka lära känna fel människor. Inte i en dålig affär. Inte på ett kasino. Inte i något spela bort tid och pengar scenario. Nej — i att vilja vara med i livet. I att vilja bli omtyckt för mig och sen "jag finns där för dig". I "lita på, vänskap". I ett äktenskap där misshandel blev ledordet. I ord som kommunikation, lojalitet, få vara med, trygghet och allt detta blev kostnaden av människors o-lojalitet, inte hålla löften och inte göra sitt arbete, inte stå upp för sig själva. Sen blev det snacka bakom ryggen allt dom bara kan i diskriminering, nepotism och narrativbygge om mig.
Summan i kardemumman;
Misshandel. Tystnad. Lögner. Bedrag. Miste allt till och med mina barn. Allt detta en räkning ingen tänker betala.
Det här är historien om hur allt det där — varenda krona, varenda timme, varenda slag, varenda psykisk misshandel, varenda löfte, varenda försök att få vara med, varenda sekund att försöka få vänskap som blev till luft — slutade med att bli bränsle jag måste använda för att överleva allt detta. Men innan vi kommer till bränslet måste vi prata om elden som brände ner allt först.
Först: vad som faktiskt försvann
Jag tänker inte peka ut någon här. Inte för att jag inte kan — jag har varje dokument, varje datum, varje missad deadline, varje löfte sparat svart på vitt, varje lögn, varje skitsnack bakom min rygg och you name it, allt. Jag glömmer ingenting och jag räknar allt. Men jag pekar inte ut någon, för det här handlar inte om det just nu. Det handlar om vad som hände, och om alla andra som det händer varje dag utan att någon säger det högt.
För så här går det till. Och kanske känner du igen dig.
Någon kommer in i ditt liv du skapar en förhoppning om vänskap, att få vara med osv. Vissa till och med lovar hit och dit. Stort, litet, övertygande. Med precis rätt ord vid precis rätt tillfälle i små smulor för att lämna ett spår du skall ta upp och hålla fast vid — som om de vet exakt var det behövs och exakt vad du behövde höra för du skall släppa garden. Inte för att du är dum. Utan för att du är trött. För att du burit allt själv för länge. För att du VILL tro att någon äntligen ställer upp, att du inte är ensam den här gången. Att dom stannar, är ärliga och säger som det är.
Och så länge det inte kostar dem något, är de kvar. Vissa till och med går så långt så länge dom får din energi god som fan så stannar dom ger brödsmulor så dom kan håva in mer av din goda energi. De är där i solskenet. De är där när det är enkelt. Jätte enkelt.
Men i sekunden du faktiskt behöver dem — när det gäller på riktigt, när det blir svårt, när det finns ett pris att betala — då är de borta. Inte med ett gräl. Inte med en förklaring. Med tystnad. De bara löser upp sig i luft som värsta häftigaste spöket i en bra spökhistoria från ett gammalt slott någonstans. Och du står kvar med sorg, längtan och ett jävligt ledset hjärta OCH räkningen, medan de går vidare som om ingenting hänt, till nästa person, nästa löfte, nästa soluppgång.
Tre miljoner. Två årslöner. I mitt fall var det både pengar och tid men mest av allt saknad som är så jävla stor att mitt hjärta tappat rösten.
Det är tid jag aldrig får tillbaka. Det är kramar jag aldrig får ge eller få tillbaka. Det är dom tre vackraste barn som jag aldrig fick lära känna, det är jobben jag aldrig fick äran att göra, det är lärdomarna i det jag tycker är kul, lagens riktning som jag behövde. Det är dörrar som stängdes och aldrig öppnades igen. Det är chanser som fanns ena dagen och var borta den andra. Det är en deadline någon skulle hållit men inte höll — och det som den missade deadlinen kostade mig går inte att mäta i något. Det finns ingen valuta för det jag förlorade den dagen, det här livet. Bara ett tomrum där något oersättligt skulle ha funnits.
Och de sömnlösa nätterna. Blåmärken både dom synliga och dom osynliga. Räknade dem också. Timmarna man ligger man går igenom allt om och om igen, försöker förstå vad man gjorde för fel, vad man kunde gjort annorlunda, hur man lät det hända. Den tiden, pengarna, känslorna är också stulen. Det står bara inte på någon faktura.
Sen: lögnen under lögnen
Här är det värsta. Och det är inte det du tror.
Det värsta är inte att de svek och sveken om och om igen. Svek kan man överleva. Svek läker, med tiden, om man får berätta om det och bli trodd.
Det värsta är vad som händer NÄR du försöker berätta.
För i det ögonblicket vänder de på allt. Plötsligt är det inte de som svek — det är DU som är problemet. Du som är "för mycket". Du som "missförstått". Du som "alltid ska skapa drama". Du som "inte kan släppa saker". De tar din smärta och gör den till bevis mot dig. De skriver om hela historien medan du fortfarande står där och blöder — och de gör det så skickligt, så lugnt, så självsäkert, att folk runt omkring börjar nicka. Börjar tro på deras version. Börjar titta på dig med den där blicken.
Men dom glömde helt bort sin egen räkning i detta, det dom själva gjorde, det dom inte kunde vara ärliga om, kärleken dom inte kunde stå upp för, jobbet dom aldrig gjorde, slagen dom gömde så väl, lögnerna bakom ryggen, frågorna dom aldrig ställde osv.
Och det är då sanningen träffar dig som en spark i magen:
Den som sviker dig nöjer sig inte med din kärlek, känslor, pengarna och din tid. De vill åt din BERÄTTELSE också. De vill äga hur historien ska förstås. De vill vara offret, eller hjälten, och de behöver göra dig till skurken eller till den galna för att deras egen version ska hålla. Din sanning är ett hot mot deras bekvämlighet, så de måste skriva över den.
Och länge — alldeles för länge — lät jag dem. Jag satt tyst. Jag fortsatte vara snäll, ställa upp, lyssna. För vem skulle tro mig? De hade ju redan berättat sin version, först, och högre i nepotismens värld som sen smittade sig till myndigheternas värld. Jag var den som kom efteråt och lät bitter. Jag lärde mig att om jag bara var tyst och skötsam och inte "skapade drama", så kanske det skulle blåsa över. Jag lärde mig att jag var ful att vara kär i. Jag lärde mig att alla hade rätt om mig hur illa lögnerna än var.
Det blåste aldrig över. Det växte. För tystnad botar inte en stulen berättelse. Den bekräftar den.
Och sen: vändningen
Men här är grejen med att förlora allt. Och det tog mig lång tid att förstå det, så jag säger det rakt så att det går fortare för dig:
När du redan mist dina barn, tre miljoner. Två årslöner. Dina illusioner om vilka som stod på din sida, tron på att kärlek finns. Din tro på att om du bara var snäll nog, tyst nog, tålmodig nog, så skulle rättvisan komma av sig själv —
då finns det plötsligt inte så mycket kvar att förlora.
Och det, precis DET, är den friaste plats en människa någonsin kan stå på.
För när du inte har något kvar att skydda, kan ingen längre hota dig med att ta det. När du redan blivit kallad allt — galen, för mycket, bitter, dramatisk — då biter orden inte längre. De har inget nytt att komma med. Och när din berättelse redan skrivits om av någon annan, då återstår bara en enda sak att göra:
Berätta din version och som du tog det, tolka det och tyckte, kände osv. Med ditt eget namn som underskrift. Lära folk detta är jag.
Så det gjorde jag. Jag slutade vänta på att bli trodd av dem som redan bestämt sig för vem och vad jag är. Dom som lyssnade och skapade lögnerna. Jag slutade be om ursäkt för att jag tog plats. Jag slutade be om ursäkt för att jag saknar så hjärtat tappat rösten. Jag slutade be om ursäkt för att du var kär i mig och inte vågade stå för det. Jag slutade be om ursäkt för att jag kunde saker och ting, i mitt fall musiken, juridiken, politiken, internet, film, foto, journalistiken med mycket mer. Jag slutade vara tyst och skötsam i hopp om att någon skulle märka hur orättvist det var. Jag slutade vänta på att du skulle komma och berätta hur det verkligen är. På Almedalsveckans sista dag så slutade jag vänta på just det. Att du skulle komma och säga hur det är. Nu är inte du 1 person ni är flera, rätt många faktiskt. Men mest av allt så slutade jag där och då bry mig om era känslor för ni har aldrig någonsin brytt er om mina.
Och jag tog varenda dokument, varenda bevis, varenda sanning de trodde att de begravt så djupt att den aldrig skulle komma upp —
och jag gjorde förlusten till mitt största, bästa och mesta BRÄNSLE.
Tre miljoner + två årslöner + barnen + lögner + slag och bedrag. Jag trodde länge att det var summan av mitt nederlag. Det var det inte. Det var startkapitalet. Det var bränsletanken. Det var precis den kraft jag behövde, förklädd till det som skulle krossa mig. Här står jag nu INTE krossad och har byggt GYST System.
Det här är GYST
Om du sitter där just nu — förlorad, bestulen, med en berättelse om dig själv som någon annan skrivit och sprider medan du tiger — så hör det här, för det är det enda som betyder något:
Förlusten kan bli bränsle. Inte som en fin liten tanke broderad på en kudde. Inte som ett Instagram-citat. På riktigt. Konkret. Det som var MENAT att krossa dig kan bli det exakta bränslet som tänder dig — men bara om du bestämmer dig för en sak: att sluta vänta på deras godkännande, på att bli omtyckt för att du är du, och börja äga din egen berättelse.
Du behöver inte deras version. Du behöver inte deras erkännande. Du behöver inte ens att de betalar tillbaka det de är skyldiga — även om jag räknar varenda krona, OCH behöver dom för att få mat för dagen, hyra och el betald så får du leva utan dom vare sig du vill eller inte. Och jag glömmer ingenting, och en dag talar siffrorna för sig själva.
Du behöver bara en enda sak: att ta tillbaka narrativet. Att gå från att vara den som blir berättad OM, till att vara den som berättar. Att sluta vara ett kapitel i någon annans version och bli författaren till din egen.
Jag har redan mist allt. Så jag har ingenting kvar att förlora på att berätta allt.
Och det, precis det, gör mig fri. Friare än de någonsin kommer förstå. För de sitter fortfarande fast i att försvara sin lögn. Och jag? Jag har ingenting att försvara. Jag har bara sanningen, och all tid i världen att berätta den. För jag kommer fortsätta vara hungrig på alla sätt och vis i jobb, kramar, mat, kärlek och allt annat man behöver i livet. Men jag har en sak dom inte har. En mission. Den är enkel. Ingen skall behöva stå försvarslös den dagen någon gör så mot dom.
Så jag stannar och berättar allt. Du har bara en sak att göra nu; Räkna med det. Denna envisa hagga i Visby skall nu ha kul.
Med all kärlek jag besitter till dig — Zita Dahlström