Det finns ett ord inom psykologin, The Golden Child. Det utvalda barnet som aldrig kan göra fel, aldrig hålls ansvarig, alltid skyddas från konsekvenser. Här i Sverige fick dom en egen uniform och ett eget namn. Vi kallar dom brats. Men vad döljer sig egentligen under backslicket och arrogansen?
Folk viftar bort brat-grejen som en irriterande men harmlös subkultur av champagnevaskande ungar. Du vet Stockholmsveckan här i Visby. Men bara så du vet vi har brats på Gotland med. Men skrapar man lite på ytan så hittar man ett skolboksexempel på Golden Child, uppförstorat och betalt av arv och andras jobb.
Det är byggt på en enda sak; ansvarsfrihet. Guldbarnet har lärt sig från barnsben att det dom gör saknar konsekvenser. Misstag sopas under mattan, prislappen betalar någon annan, och alla runtomkring förväntas anpassa sig efter deras nycker. Och här kommer en grej jag lärt mig det där omgivningen kallar lojalitet mot guldbarnet, det är inte kärlek. Det är kontroll. Och lojalitet utan kärlek, det är ingen lojalitet alls. Så alla runt guldbarnet är lika fångade som guldbarnet självt. Dom valde det bara aldrig.
Arrogansens anatomi och maktens falska rötter.
Den svenska bratsen bygger hela sin existens på lånat kapital. Både pengar och identitet. Kraften sitter i prylarna du vet, dronen alltså kameran, klockan på handleden, nya bilen, i dom rikaste fallen, dom exklusiva adresserna och framför allt i pappas kontokort utan gräns.
Det där blir en jävligt skör form av makt. Ett Golden Child tror att dom äger rummet, kan göra vad dom vill oavsett dom gör illa eller inte. Men egentligen äger dom bara tillträdet som någon annan köpt åt dom. Arrogansen blir ett pansar mot den där gnagande insikten dom aldrig vågar tänka helt; att dom inte byggt en enda tegelsten av det fort dom står på. Dom kräver respekt, inte för vad dom gjort eller vilka dom är, utan för vad dom kan konsumera.
Den arbetande braten.
Och här är en variant som är ännu klurigare. Ibland är guldbarnet inte ens ledig. Hen växer upp i familjeföretaget och MÅSTE jobba där, även fast det påstås att dom slutat, det är liksom inte ett val. Hen står i företaget, hen har en titel, hen sliter kanske till och med riktiga timmar. Så då är hen väl ingen brat, tänker ni?
Jo. För det är just det som är tricket. Hen jobbar, men hen bär aldrig risken. Går det åt helvete så finns pappa (ibland mamma) där. Gör hen fel så sopas det under mattan för efternamnet står ju på skylten eller så synligt att alla vet vilka dom är. Hen får lönen, titeln och respekten på köpet, utan att någonsin behöva bygga något eget eller stå för konsekvensen när det brakar. Hen lånar företagets ryggrad och kallar den sin.
Och så kommer den bit ingen pratar om. För varje gång hen försöker slå sig fri, varje gång hen sträcker sig efter något eget, så köps hens tystnad tillbaka. Ett nytt kort, en ny bil, en ny förmån, en klapp på axeln och ett ”stanna, vi behöver dig här”. Hen är inte bara skyddad, hen är fångad. Guldburen har inga galler man ser, men den har en prislapp, och föräldrarna betalar den om och om igen varje gång fågeln lyfter på vingen.
Det är den lurigaste sorten. För utåt ser det ut som att hen förtjänat sin plats. Hen jobbar ju. Men ta bort skylten, efternamnet och pappas (ibland mammas) fort bakom hen, och fråga dig; vad har hen byggt som är hens eget? En arbetande brat är fortfarande en brat. Hen har bara en bättre förklädnad, och en högre prislapp på sin egen tystnad.
När verktygen tas bort.
Det är i krisen skillnaden mellan äkta kraft och lånad status blottas. Vad händer med ett Golden Child när kortet spärras, när nätverket vänder ryggen till, när livet slår undan benen på dom? Jag vet, har levt med det på nära håll. Gick därifrån pga. det. För jag var “the responsible one” som bara skulle ge och ge och ge. Medans The Golden fick allt dom pekade på. Där jag kommer ifrån fanns 2 st Golden.
Dom krossas av tystnaden, alkoholism, tystnad och dåligt mående blev resultatet. För utan sina prylar, sina verktyg och sitt skyddsnät så ekar dom tomt. Dom saknar den där inre ryggraden som bara byggs genom att möta motstånd, överleva förluster och resa sig på egen hand.
Äkta urkraft ser helt annorlunda ut. Den som tvingats bygga sitt eget narrativ vet att makten aldrig satt i prylarna. Ta bort verktygen från en riktig överlevare, hon hittar en penna. Ta pennan, hon hittar rösten. Ett Golden Child har aldrig behövt hitta sin egen röst. Att höja volymen på megafonen, någon annan gav hen, det är ett svårt scenario, det går men då måste man vara redo att förlora ALLT och ALLA.
Och där är hela tragedin. Brat-kulturen är en skimrande, dyrköpt fasad som desperat försöker dölja att det inte är någon hemma. Förr eller senare krackelerar den, och sanningen ska fram.
Så här är frågan du kan ställa dig själv istället; har du byggt på lånat eller på eget? En brats eller kalla det “Ett Golden Child” har aldrig behövt fråga det, svaret kom alltid från någon annans kontokort. Men den som byggt själv, en tegelsten i taget, hon vet. För det är kärnan i GYST; det är jag som bestämmer svaret. DÅ ÄR ATT STÅ UPP FÖR SIG SJÄLV NR:1: Inget och ingen annan.
En tegelsten i taget.
/ZitaZoo Finns till och med en sång om detta;